Efter en skakig tågresa i ett kokande varmt tåg anländer vi till Paldiski, snabbt försvinner alla andra av tågets passagerare och vi står där lite förvirrade.
| Snart tar vi mod till oss och vandrar in mot det som tidigare var en hemligplats, en militär ubåtsbas och ubåtsskola. Efter att vandringen in mot stan längs en gatan som fortfarande i juni har sin snökristallformade julbelysning kvar, når vi snart de grå betonghusen. Intrycket är väldigt blandat, mycket av de gamla håller på att försvinna, de gröna containrarna för sopor bär klistermärken från ett svenskt företag. Man skulle kunna säga att allt som inte är fastskruvat i marken tycks ha bytts ut mot något som kommer från västvärlden.
Bland de gamla bostadshusen som inte tycks ha renoverats sedan 60-talet då de byggdes, finns hela tiden liv och rörelse. När man sedan kommer ut bland |
de hus som inte innehåller bostäder är det dött. Möjligen stöter man på några alkoholister som står i skuggan och dricker. Vissa av de gamla byggnaderna har prytts med graffiti, inget avancerat och med budskap som ”Rasta city Paldiski”. Tiden försvinner snabbt och värmen är tryckande, på vägen tillbaka till tåget kryssar vi mellan bostadskasernerna längs de grusvägar som hemma skulle varit asfalterade. Ett minne, men inte en av stadens baksidor kanske snarare en bortglömd historisk plats. |
